En sak bara...

Något jag inte förstår är att så fort man slutar med någon form av sport så blir man helt plötsligt proffskommentator... Jag menar visst, man kan sluta på topp, men också genom skador och annat. Men vad i allt detta gör mig till proffs...?

Det slog mig när jag under middan satt och tittade på svt's sportsänning från Åre och Anja va där. Anja vann ju som bekant guld tidigare idag. Men vem sitter brevid? Jo hon Pernilla whats here face, jag menar HALLÅ? Jag har inte sett henne i rutan på typ trettio år eller nått. Jo, visserligen var hon lika bra som Anja på sin tid, men ändå.

Om det är så "lätt" att bli proffs på något borde jag vara proffs på ganska mycket, jag har ju också slutat på topp men även på grund av skada. Min pappa höll inte med dock, han menar på att jag ändå va kass i allt jag gjorde och att jag aldrig kommer kunna bli proffskommentator i något. I fall han va seriöst eller inte de förteller inte historien...

Nu blir de film med älsklingen och hans älskling.


Ps. Behöver jag påpeka ironin?